Att som civilist prova kadetternas hinderbana på Karlberg handlar om ren överlevnad. Väggar, stegar och stålbalkar av rang är både en mental kamp och en crash course i självskadebeteenden. Redan på första hindret insåg jag mitt fatala misstag och bland resterande hinder, såsom Pungkrossen och Lejongropen, återfanns både blåmärken i multum och ren lycka.
Som en civil och relativt otränad reporter var det en upplevelse att prova kadetternas hinderbana på Karlberg (under noga översikt av en kadett, nota bene). 20 hinder, skapade för varelser som till hälften består av Marvelvärdiga muskler och som drivs delvis eller helt på koffein, utgjorde en till synes svår uppgift för undertecknad.
Problemen började redan på första hindret där jag, hårt kramande en metallpinne fem meter upp i luften, insåg att jag är höjdrädd. Efter att noga ha övervägt mina icke-existerande alternativ tog jag mig ner på skakiga ben och begrundade alla mina livsval. Därefter följde ett par hinder som genomfördes både klumpigt och långsamt utan varken teknik eller svordomar.
Därefter kom ett styrkeprov; att spurta uppför en brant, hög vägg med ett rep att dra sig upp med. Det påminde lite om ett lekland, så det kändes bekant och nästan lite inbjudande. Note to self: döm inte en bok (eller hinder!) efter omslaget. I de lugnaste vattnen lurar de fulaste fiskarna. Efter ett antal misslyckade försök, en maxpuls upp i taket och illamående erkände jag mig besegrad och fortsatte till det Irländska bordet.
Det Irländska bordet är för en utomstående ett mycket udda och skevt påfund. Efter att ha gett bordet ett försök och fått tillbaka två rejäla blåmärken förstår jag fortfarande inte syftet med det. Inga fler kommentarer. Vi går vidare till den berömda Pungkrossen.
Pungkrossen ser ut som ett skräckinjagande ståltrappsskelett utan trappsteg, men den går att anpassa lite och på så sätt dodgear man risken att få sitt ansikte (eller annan valfri kroppsdel) krossad mot en bastant stålbalk - mycket uppskattat. Modifieringarna ledde dock till att jag kom upp lite väl snabbt och återigen insåg att jag nog faktiskt är lite höjdrädd - inte lika uppskattat.
Senare i banan fann jag mig själv i ett betonghål under markytan, skönt för den nyfunna höjdskräcken, i den så kallade Lejongropen. Här någonstans började jag ifrågasätta inte bara syftet med det enskilda hindret utan även syftet med livet och den mentala hälsan hos de kadetter som tränar regelbundet på banan. Missförstå mig rätt, men det känns som ett oerhört primitivt självskadebeteende att maxa rakt in i en betongvägg gång på gång.
På slutspurten fanns en vägg som jag kämpade med men tillslut tog mig över. Lyckan var total. Här någonstans, trött, ont i kroppen och less på att misslyckas förstod jag varför man plågar sig själv igenom skiten. Det är en rå, genuin och grundläggande lycka i att vinna över hinder som är skapade för halv- och helgudar från valfri fullkomligt orealistisk actionrulle. Man känner sig ostoppbar. Med det sagt är jag både imponerad och skrämd av människorna som klarar banan på mindre än en tiondel av mina 45 minuter.
Dagen efter vaknade jag med fler blåmärken än jag kunde räkna, ont i muskler jag inte ens visste fanns och insikter om att jag både är svag, har dålig kondition och värdelös teknik. Juste, glöm inte att jag numera är höjdrädd också! Trots det känner jag en barbarisk vilja att utmana både mig och banan igen - så kanske är jag precis lika galen som kadetterna på Karlberg. Vem vet, kanske är det mig Marvel gör nästa film om.
Pang-Vin
Comentários